Runor är benämningen på en uppsättning skrivtecken som uppstod århundradena efter Kristi födelse och brukades av germaner. “Runraden” kallas futhark på grund av de sex första runornas ordningsföljd (jämför alfabet). De äldsta Run fynden är från det sena 100-talet e.Kr. Runorna ersattes allteftersom, i Norden på 1000-1200-talet, av det latinska alfabetet även om runskriften levde länge kvar på sina håll. I Dalarna skrevs det exempelvis runor ända in på 1800-talet. Runorna fick också en renässans på 1600-talet genom Johannes Bureus som bland annat tryckte en lärobok med runor för skolbruk. Samtliga runinskrifter, såväl inom Norden som utanför, samlas i Samnordisk runtextdatabas. Run fynd har gjorts från Sydeuropa ända upp till Lappland, men förekommer rikast inom Mälardalens runstenar.
Ett par ytterst tveksamma fall har upptäckts i Nordamerika, däribland den uppmärksammade Kensingtonstenen. Runor finns främst bevarade som inskrifter på stenar men också på ben och trä samt på runbleck som är små metallbleck av koppar, brons eller bly med inristade runor. Runliknande skrivtecken har använts bland de uraliska folken men med undantag för ungerska runor (Székely Rovásírás) brukar dessa inte tituleras eller klassificeras som runor.
Runor i dag
Våra förfäder tyckte att det fanns en magisk kraft i de skrivna tecknen – en åsikt som de delade med andra fornfolk. Runor kunde användas för att nedteckna saker, men också för besvärjelser och spådomar.
Till skillnad från många andra metoder ger runorna jordnära “svar” när man använder dem i spådom. De berättar om sådant som är viktigt för människans överlevnad som väder och vind, kärlek, ättlingar, skörd, jaktlycka och god handel.
De ger oftast enkla och handlingskraftiga råd där andra spådomsmetoder skulle tala om andlighet och mystik.